Personligt
Jag sysslar med ord och bild, skriver böcker och håller föredrag. Jag har småländska rötter, en pappa uppvuxen i Kiruna, men är själv från en järnvägsknut vid kanten av östgötaslättens stora himlar. Himlar som pepprades av skränande kajor i skymningen. Jag växte upp i en vacker trädgård till dunket av tågen som passerade. Bort. Bort. Vibrationerna fick kristallglasen i skåpen att klirra och mitt i natten kunde jag vakna av att något föll i golvet.
Efter avbrutna juridikstudier i Uppsala, läste jag konstvetenskap, socialantropologi, etnologi, ekonomisk historia och dramatik. Jag bodde i ett hus med folk från hela världen, vi hade en skuta i skärgården och hyrde ett 1600-talshus i en slottsallé. Och vi hade visioner. Men vad skulle jag bli?
– Journalist, sa en vän.
Jag hade mött öknen i Mellanöstern och åkt Greyhoundbuss genom USA:s sydstater. Under ett halvår i Latinamerika hade börjat skriva, resebreven publicerades i Östgöta Correspondenten. Jag började på Journalisthögskolan och flyttade till Söder i Stockholm senare delen av 70-talet och är till min förvåning kvar än. Sen dess har jag frilansat. Kanske hade det blivit annorlunda om jag fått praktiken på Femina. Det blev Pockettidningen R, där jag gjorde djupintervjuer och wallraffade. Var med och grundade Journalistgruppen 1978. Då låg lokalen i en saneringsfastighet på Brunnsgatan 4, nära Stureplan.
Det finns olika teman i mitt skrivande.
Reportageresorna har ofta handlat om att skildra människors livsvillkor. Jag är vetgirig och att ställa frågor är en del av jobbet.
Ett halvår i krigets Libanon, i Beirut och i palestinska flyktingläger blev boken Vi ska tillbaka till vår jord, om palestinska kvinnor. Det ledde till manus för TV-serien Det finns inga smålänningar – efter ett citat av Golda Meir: ”Det finns inga palestinier”. En dramadokumentär i fyra delar där problematiken i Mellanöstern flyttades över till Östergötland och Småland. Mediabevakningen var grandios. (1981) Varenda tidning skrev, oftast på ledarplats, serien följdes av debattprogram, telefonslussar och slog rekord i radionämndsanmälningar. Men fälldes inte.
Äldste sonen fyllde två år på en reportageresa till Maldiverna och blev nitton i Mocambique, där vi undersökte ett projekt för rehabilitering av f d barnsoldater. Yngste sonen följde med till Indien månaden innan han blev myndig. Det blev reportage om vår gemensamma resa och om den förorenade floden Ganges i vallfärdsorten Varanasi. När jag stötte på begreppet interfaith i USA skrev jag om att mötas över religionsgränser, en motbild till det hat som utlöstes efter 11 september 2001.
Resandet som tillstånd intresserar mig. Jag har följt den amerikanska konstnärinnan Georgia O´Keeffe spår i New Mexicos ökenberg i sydvästra USA. Öknens vidder liknar tundrans. Jag fick upp ögonen för det arktiska när jag var utvald att följa med på en polarforskningsexpedition till ryska Arktis, vilket gjort att jag senare rest till Svalbard, både i midnattssol och under mörkertidens kyla och norrsken.
Redan innan jag blev mamma skrev jag för barn, t ex Kamratposten. Med tiden blev det fiction, ett 20-tal manus för TV med dockorna Nisse och Klara och serien Värsta bästa vänner om dockor med mångkulturellt tema. Jag har också skrivit om barn för vuxna, för Rädda Barnen t ex.
De existensiella frågarna väcktes i mitten av 1980-talet i en djup sorg och tyngden försköts inåt. Jag fick ro i skogen, vid sjön och havet vid vårt sommarhus i Roslagen. Orden räckte inte – drömmar, sagor, myter och meditation blev viktigt. Jag började fotografera på ett nytt sätt. Gjorde radiodokumentären Lille Olle andas inte mer och korta stillbildsfilmer. TV-program som Ondska och sångcykeln Blå bergets stämma.
Erfarenheten omvandlades i arbete med andra. Jag var drivande i att starta en förening för föräldrar som mist barn, numera Spädbarnsfonden. Tre år tog det att bygga upp verksamheten. Jag ledde även retreater. Skrev böckerna Ett litet barn dör Ett ögonblicks skillnad och Mörker och ljus Små barns livsfrågor är också vuxnas. Orden har fått ritens form i Vår ogråtna gråt, en mässa för föräldrar som mist barn, med ett isblock som symbol för frusna känslor. Under flera år höll jag seminarier om barns och vuxnas livsfrågor.
Mässan När det känns som allt har brustit vänder sig till separerade och skilda, med symbolhandlingar som grundar sig på elementen jord, luft, eld och vatten. Första gången var i Storkyrkan, Stockholm 2003. Mässan används fortfarande, har gjorts på flera håll i landet. Mängden reaktioner ledde till boken Skilsmässa – ritualer vid separation. Föredrag handlar om att med ritens hjälp kunna sätta punkt efter en avslutad relation.
Sommartid växte jag upp granne med Ellen Keys hem Strand vid Vättern och återvände i vuxen ålder som stipendiat. Det blev med tiden boken Ett hem för själen Ellen Keys Strand, som kom i nyutgåva 2007. På samma sätt som boken är ett möte med författaren Ellen Key via en vandring genom rummen i hennes hus, möter vi i boken Refugium Trädgård som tillflykt Hans Drost och hans minnen från andra världskrigets Tyskland genom den inåtvända trädgård han skapat i sin koloni i Eriksdalslunden på Söder. Sedan många år har vi koloniträdgård i samma område. Båda böckerna är ämnen för föredrag.
Under ett års tid har jag följt en rehabilitering i trädgårdsmiljö i Härnösand, vilket resulterat i boken De jobbar med hjärtat här- berättelser från Grön helhet.
Jag har suttit i Författarförbundets styrelse och i Internationella utskottet, vilket medfört engagemang i Zimbabwe, Kurdistan, Mellanöstern, Iran. Jag är med i styrelsen för Östersjöns Författar- och Översättarcentrum, ÖFÖC i Visby.
Jag behöver både verksamhet och drömmar. Har det gått för fort måste jag stanna upp. Som en slags andning. En ton som blåser med olika styrka genom kroppen.
För utskrift:
Markera texten och skriv ut