Kategori: Intervjuer och Porträtt

Som en japansk teceremoni där varje föremål har en genomtänkt funktion. Inget onödigt. Bara det som behövs. Så precist. Nästan med en vetenskapligt uträknad exakthet.

I den japanska tecermonin har också varje rörelse sin plats i en koreografi.
Den förmågan hade den amerikanska konstnärinnan Georgia O´Keeffe. Förmågan till formfulländning satt i hennes kropp.

Allt hon tog i eller gjorde hade den kvaliten. Hon gjorde en sak i taget vare sig hon åt, vek ihop sin serviett, lyssnade på musik, gick promenerader eller målade.

Georgia O´Keeffe skapade två säregna hem i sydvästra USA, i New Mexicos ökenberg bara med ett par mils avstånd från varandra. Ghost Ranch för sommaren och Abiquiu för vintern. Bägge kongeniala med hennes personlighet.

Enkelheten är påtaglig när jag stiger in i hennes hem i Abiquiu. Jag har anmält mig och betalat månader i förväg. Vi är tolv personer och två guider och det är den första dagen som huset visas efter vintern. I april.

Cottonwoodträden längs Chama river är skira och ljusgröna. På hösten ligger de som ett gult band längs floden. På vintern snötyngda och i sommarens dallrande hetta utan skydd. Just dom träden målade hon många gånger. Huset ligger med utsikt över floden. Längre bort, på andra sidan ligger ett annat motiv, the white place, de vita bergen.

Less is more har blivit en ideologi. Varje föremål har den rymd omkring sig som krävs för att bli synligt.

Samlingar av utvalda runda stenar ligger på fönsterbrädan ut mot trädgården eller med en liten buddha i en infälld nisch i väggen intill matbordet. På ett ställe ligger en enda sten ensam på golvet och på ett annat stora stenar på ett lågt träbord i the roofless rom – rummet utan tak där takets trästruktur kastar en randig skugga över golv och väggar. Starka kontraster. Spelet med ljus, luft och mörker.

Ett inglasat skelett av en skallerorm är infällt i ett bord i stora rummet. En afrikansk svart kvinnomask på en vägg. En buddistisk hand i sovrummet. Matbord av plywood, nakna glödlampor, eldstäder i Zuniindiansk stil, kuddar på väggfasta sittplatser av ljusbrun lera, så typisk för den lokala adobiarkitekturen.

Alla väggar har lerans färg. Färgskalan går i nougat, kaffelatte, svart och grått. Tunna vita gardiner av muslim fladdrar till i ökenvinden. Vita överdrag på möblerna. Sovrumsgolvet är svart och i stora rummet av mjuk trampad lera, där får vi inte gå in.

Georgia O´Keeffe hade alltid levande blommor från trädgården allt efter årstid.

Inne och ute är omsorgsfullt sammansmält. Stora glasrutor ut mot bergen och trädgården. Som tavlor. Slutna innergårdar har himlen som tak. Och plötsligt när jag går runt ett hörn i detta labyrintiska hus kommer en överrraskning – på avstånd höga vilda salviabuskarna solbelysta utanför köket.

Hon kunde kosta på sig vad som helst och gjorde det på sitt sätt. En svävande mobil av Alexander Calder, ett bord och en stol av Saarinen, en annan av Mise van de Rohe. En dold musikanläggning, den allra bästa 50-talet erbjöd. Musiken följde henne. Beethoven, Bach och Schubert. Aaron Copland och Edgar Varese. Gregorianska hymner. Tidig Monteverdi och Gesualdo.

Georgia O´Keeffe hade fyllt 60 år när hon flyttade hit för gott. Den höga luften, det avskalade landskapet, de starka färgerna, de lysande röda gula klipporna och de oändliga utblickarna blev hennes. Hon målade. Hon lämnade New York och östkustens gröna lövmassor som kvävde. För att inte tala om de grå vintrarna.

Mannen och mentorn, den 22 år äldre fotografen Alfred Stieglitz hade dött. Han som upptäckte henne, som troget ställde ut hennes bilder på sitt galleri i New York – de förstorade blommorna, djurkranierna, snäckorna. Han som hade fotograferat varenda detalj på hennes nakna kropp när de var yngre.

Nu kunde hon odelat leva sitt eget liv härute. Hon hade ju gjort det halvårsvis sommartid sen nästan tjugo år tillbaka. Först köpte hon sig ett hus i den avlägsna vida ökendalen vid Ghost Ranch. Här samlade hon fynd från sina vandringar och resor i öknen, solblekta kranier och horn. Det var hit den unge krukmakaren Juan Hamilton en dag kom för att söka jobb. Trots ålderskillnaden kom han att bli en slags livsledsagare.

Ghost Ranch förblev hennes andliga hemvist – kargt och vilt, utsatt och ensligt, omgivet av höga klippor och under stor stjärnhimmel. Men svårt med vatten och färskvaror, isolerat utan telefon och omöjligt med förbindelser på vintern, då de leriga vägarna blev ofarbara.

Hon hade länge haft ögonen på en ruin i byn Abiquiu – en gång en spansk missionstation – den svarta trädörren i muren hade fascinerat henne i åratal. Men framför allt: Huset hade vattenrättigheter. Hon kunde odla. Bygga upp ett vinterförråd och bli självförsörjande. Dessutom gick vägen till Santa Fe och världen nedanför huset.

Till sist fick hon köpa det. Fem år tog det sedan att bygga upp och bygga om huset. Hemmet består egentligen av åtta rum fördelade på fyra hus, kopplade till varandra med öppna innergårdar – patios.

Hon skapade en helt egen stil. Den japanska och kinesiska konsten inspirerade henne. New Mexico är katolskt och spansktalande. Strax ovanför hennes hus ligger en morada, tillhörig penitentes, en katolsk sekt. Deras sträva sånger kunde hon höra från sin gård. Men allra mest betydde det indianska tänkandet i en trakt som varit befolkad sen förhistorisk tid. Här bor fortfarande Puebloindianerna i byar i närheten – Santa Clara Pueblo, San Ildefonso Pueblo och Taos Pueblo, för att nämna några.

Adobimurarnas lera klappades av kvinnohänder. Hon behöll the indian room – ett tradtionellt rum med en eldstad under den upphöjda sovplatsen intill köket.

I ett hus finns gästrum och bibliotek. Hon hade mängder av böcker, perfekt katalogiserade. Sovrum och atelje ligger separat på andra sidan den största innergården. Härifrån är utsikten vid över ökenbergen. Sovrummet har stora hörnfönster mot öster så hon kunde ligga i sängen och se solen gå upp varje morgon utan att behöva röra sig.

När hon bodde ute på Ghost Ranch flyttade hon upp sängen på taket och sov direkt under stjärnorna tills solen gick upp.

Köket var helmodernt på 50-talet. Georgia O´Keeffe var lika noga med maten, basvarorna och recepten som med allt annat. Varm mat krävde varma tallrikar. Så länge hon kunde se, läste hon kokböcker som nattlektyr.

Hon åt hälsokost. Fullkornsbrödet var naturligtvis hembakat, mjölet maldes i en liten kvarn på gården. Hon gjorde sin egen yoghurt och grönsakerna var organiskt odlade. Hon hade hjälp i hushållet och i hennes stora trädgård arbetade en trädgårdsmästare heltid i 30 år.

På hyllorna står fortfarande burkar på rad med hennes handskrivna etiketter. Kryddor skördades på sensommaren hängdes på tork i mörker, så avskildes bladen och las i lufttäta burkar för senare bruk.

På Georgia O´Keeffes tid var den muromgärdade trädgården en oas. Idag försöker man återställa den i ursprunligt skick.

Nu blommar den gula forsythian, liksom tulpaner och påskliljor. Syrenerna knoppas. I små smala kanaler mellan odlingarna är det blött. Värdefullt källvatten leds ner från bergen och gör att träd som äpple, päron, fikon, körsbär, aprikos, persika och svarta mullbär kan växa här. Annars skulle det bara växa tåliga kaktusar och vilda salviabuskar på den magra sanden.

Själv kom hon med stigande ålder att alltmer likna de fårade ökenklipporna i landskapet. Ansikter var skarpskuret, rynkigt som på en indian.

Georgia O`Keeffe dog 98 år gamma 1986.

The book of tea, av Okakura Kakuzo var en liten bok som följde henne genom livet. ”Läs för mig, sidorna om blommor, där han säger att blommor är som fjärilar utan vingar” bad hon, mot slutet av sitt långa liv. Då hade hon varit blind i femton år.

I samma bok står det:
”Den som söker perfektion måste själv upptäcka hur det inre ljuset reflekteras i sitt liv”