Kategorier
Nyheter

Ruths Garderob

Nu lanserar jag Ruths Garderob! Ett work-in-progress som ska bli bok och utställning. Jag har flyttat ut Ruth, min mor, från min bostad. Jag har äntligen separerat! Ruth har hängt hemma alldeles för länge. Hur har jag orkat? Jag har bara stängt dörren. Hon har fyllt minst ett helt rum som sett ut som en vintageaffär. Skillnaden är att allt tillhört en enda kvinna. Nu finns alla kläder och accessoarer – sommarklänningar, aftonkläder, tyger, dräkter, skor, hattar, smycken, scarfs, löskragar, blusinlägg, handskar, skärp, gamla modetidningar, fotoalbum, LP-skivor, kokböcker… you name it ..  i en popupatleje på 36 kvadrat i WIP ateljeförening i  Årstaberg. Bara att sätta i gång och göra nåt av det.Här kommer jag att lägga ut vad som händer, både med Ruth och med mig under processen …Ruth har kommit ut ur gömmorna i garderoben för första gången!  Das unhemliche…Först vernissage 16 februari. 

Välkommen på vernissage!
#25meterfoto 
Lördagen den 16 februari kl 16-19 vernissage för åtta fotovänner från den ettårig kursen på Fotografiska museet. På restaurang Usine, Södermalmsallén 36-38. 

Var och en fyller tre meter vägg med olika teman. Pågår till mitten av mars.

Ruths Garderob är mitt work-in-progress, på väg att bli bok och utställning.

Ruth var min mor, en modeintresserad kvinna i landsorten, borgmästarinna i Mjölby, som fick mig sent i livet.

Hon tog vara på allt. I hennes unikt bevarad garderob hänger klänningar från flera decennier på 1900-talet.

Hon lät sy upp hos sömmerskor, men sydde också själv och allt blev inte klart. Ditnålade mönster finns ännu kvar på tillklippta tyger.

I lådor ligger blusinlägg, hattfjädrar, tygblommor och andra accessoarer….

Bilden föreställer en nylonklänning från 1950-talet med vidd i kjolen, mönstret heter vallmo!

Fotografierna är direktprintar på aluminium 47×70 cm.

Bildbehandling och curator Ewa Stackelberg.

Kategorier
Nyheter

Nyutgåva av Ett litet barn dör – Ett ögonblicks skillnad

Den efterfrågade Ett litet barn dör – Ett ögonblicks skillnad är här igen, utökad och aktualiserad efter att ha varit slut länge. Det allra mesta är helt nytt. Intervjuer med forskare och föräldrar. En kör av röster berättar om sorgen över att mista ett litet barn.


Kategorier
Uncategorized

hej idag

jag har börjat nu med kursen.skilsmässa

Kategorier
Resereportage

Idol för småföretagare i Tanzania

(Omvärlden 4/2011)


Om en reality show där sex unga entrepenörer tävlar i TV. Bakom står organisationen Femina HIP (Health Information Project), en multimediaplattform som arbetar med hälsoinformation till ungdomar, folkbildning i RFSU:s anda kring sexualitet och Hiv/aids. Behovet att medvetandegöra de unga om genderfrågor, demokrati och mänskliga rättigheter går hand i hand med en hälsosam livsstil.


Läs artikeln som PDF:
http://ingelabendt.se@ingelabendt.se/wp-content/uploads/art/TV_AFRIKA.pdf(~9mb)



Kategorier
Resereportage

Förmanade förebilder

(Ottar/RFSU 2/2011)
TV-showen Ruka juu visar hur Femina HIP breddat fokus till att också inkludera ekonomi och entrepenörskap, som svar på ett klart uttalat behov från ungdomarna. ”Hjälp oss att hitta arbete, skriv om ekonomi och sparande, gör program om hur vi kan tjäna pengar”, står det i sms, mejl och brev.


Läs artikeln som PDF:
http://ingelabendt.se/wp-content/uploads/art/Ottar_Femina%20Hip.pdf(~3,5mb)



Kategorier
Resereportage

Resa som ensam tjej

Mary Kingsley for från 1890-talets viktorianskt korrekta tebjudningar i England till kannibalerna i Ekvatorialafrika. Jag åkte 100 år senare. Mary for ensam och obeväpnad. Hon blev känd som kvinnan i stram hårknut och fotsid klänning som reste till Afrika och slog krokodiler i huvudet med sitt paraply.


Kategorier
Krönikor

När bara minnena finns kvar.


Tre anhöriga om att förlora en älskad. Minnena är allt vi har när en person dött. Hur bevarar vi minnena för att inte glömma? Hur blir det när minnena är så mörka och tunga att de tar all plats? Förändras de när åren går? Möt tre personer med tre olika erfarenheter.



Kategorier
Krönikor

Kollektivsommar


Egentligen började det på ett helt annat ställe, i ett ostört torp i vildmarken vid vägs ände i mitten på 1970-talet, med svampskogar och skogssjöar, älgar och tranor precis utanför knuten. Det var perfekt. En oas som vi var tvungna att flytta ifrån.



Kvinnliga förebilder


Följ en stark känsla och undersök den
. Kvinnor att inspireras av, som bärs av en idé och genomför livsprojekt.


– Ellen Key blev författare efter en livskris som nästan kostade henne livet och hon byggde sitt hus när hon var fyllda 60 år.



– Georgia O´Keeffe – USA:s största kvinnliga konstnär, en förebild för miljoner amerikanska kvinnor – stark, självförverkligad, målmedveten – flyttade från New York och bosatte sig i sydvästra USA:s ökenberg i New Mexico, dit jag har gjort tre resor.


– Mary Kingsley, upptäcktsresande och ensam kvinna i Västafrika på 1800-talet. I viktorianska kläder, lyckades denna fredligt sinnade kvinna mot alla odds ta sig igenom ogenomträngliga djungler – jag har varit henne i fotspåren i Gabon.


Ellen Key

Om författaren Ellen Key kan jag lägga upp föredrag på olika sätt – om folkbildaren, debattören, feministen, konstkritikern., pedagogen, inredaren, tänkaren. Förslagsvis:


– Ett hem för själen
 Ellen Keys Strand.
En berättelse om Ellen Keys liv och verk via en bildvandring genom rummen i hennes hus Strand, vid Vättern i Östergötland. Hon byggde det väl genomtänkta huset när hon var 60 år gammal och testamenterade det till Tolfternas vilobehövande kvinnor, arbeterskor som behövde semester. Strand är sommartid öppet för stipendiater. Rummen i huset speglar olika aspekter av Ellen Keys personlighet och verksamhet.
Nedervåningen öppen för möte med andra. Övervåningen mera privat – här arbetade hon och skrev böcker, artiklar.


– Ge poesi åt barnens stämningar
.
Om pedagogiken och författaren till Barnets Århundrade., som i vissa fall fortfarande är en vision.


– Nutidsmänniskans hjärta kan inte vila
det lever i oro men suckar efter ro.
Om vårt behov av stillhet och eftertanke utgående från Ellen Keys livstro. Hon var en arbetsmänniska men behövde långa promenader, fotvandringar och vände sig till naturen för återhämtning. För hundra år sedan skrev hon texter om den stressade arma nutidsmänniskan som är lila aktuella än idag.


Skilsmässa-ritualer vid separation


– Varför måste vi gå skilda vägar? om läkande riter när något har brustit och gått förlorat.
– Att kunna sätta punkt – när en relation tagit slut
– Om samtalets och symbolers betydelse vid separation
– Varför en ritual? Hur kan man själv göra en ritual?
 Om betydelsen av avslut. Om orden och om gruppsamtalets betydelse. Om betydelsen av att bli insatt i ett sammanhang. Samtal kring en undanstoppad smärta som berör halva Sveriges befolkning.


”När en relation tar slut kan det behövas en ritual som talar om att det gamla är avslutat. Den är en del av en läkningsprocess som för livet vidare. Ord kan vara otillräckliga. Kroppen behöver handlingar för att förstå. En ritual kan göra känslorna mer konkreta.”
 Från baksidan på boken.


Refugium – Trädgård som tillflykt


Med bildens hjälp stiger vi in genom grinden till fd landskapsarkitekten Hans Drosts koloniträdgård, en stilla plats i Eriksdalslunden mitt i Stockholm.
– ”Att odla är som att väva en gobeläng”. Om hälsa. Trädgården som läkande kraft och skönhetsupplevelse. Hur tålamod och långsamhet i trädgårdsarbete kan motverka stress.

– Trädgården som tillflykt, livshållning och en del av ett sorgearbete. Hans Drost barndoms minnen från Tyskland under andra världskriget smälter samman med trädgårdskunnande. 
– ”Trädgård för mig är att leka, en trädgård ska inte visa allt på en gång, den ska överraska”. En inspirerad odlares praktiska tips. Kontrasten tuktat och friväxande. En grundstruktur med axlar och tuktade hägnader, visst, men spontana infall behövs för balansen.

Se boken Refugium -trädgård som tillflykt


Kategorier
Krönikor

Det arktiska skrinet

Krönika i Polarforsknings-ekretariatets årsskrift.
Till ryska Arktis och den gröna tundran fick jag följa med en geologisk polarforskningsexpedition. Starkt möte med nentser – nomader som fortfarande rör sig över tundran med sina renhjordar.



Kategorier
Intervjuer och Porträtt

Hon valde bort yttervärlden

(
Femina)


Om ett besök i den tillbakadragna amerikanska poeten Emily Dickinsonshem i Amherst, Massachussets, USA.



Kategorier
Intervjuer och Porträtt

Bland isbjörnar & singelmän

(Tidningen ELLE)


Till norska ögruppen Svalbard söker sig kvinnor som är sugna på äventyr.
Medleåldern är bara 30 år.
Ingvild Lakseide, 29 år tränar sina hundar för hundslädsfärder, jobbar på Röda Korset och ska bo ett år på en fångsstation 80 grader nord på norra Svalbard.
Tone Ahlgreen, 34 år jobbar i mässen på Svegruvan, lär sig skjuta på fritiden, ett måste på Svalbard och umgås, det sociala livet är intensivt.
Sofia Larsson, 27 år, från Göteborg har pluggat ismekanik och permafrost på universitetet och jobbar extta på resebyrå. ”Äventyret lockade, mörkret och snön”



Kategorier
Intervjuer och Porträtt

Georgias oas i öknen 


Besök i konstnärinnan Georgia O´Keffes hem i Abiquiu i New Mexico i sydvästra USA:s öknar. Jag har gjort tre resor i hennes fotspår. Georgia O´Keeffe skapade två säregna hem i sydvästra USA, i New Mexicos ökenberg bara med ett par mils avstånd från varandra. Ghost Ranch för sommaren och Abiquiu för vintern. Bägge kongeniala med hennes personlighet.

Som en japansk teceremoni där varje föremål har en genomtänkt funktion. Inget onödigt. Bara det som behövs. Så precist. Nästan med en vetenskapligt uträknad exakthet. I den japanska tecermonin har också varje rörelse sin plats i en koreografi. Den förmågan hade den amerikanska konstnärinnan Georgia O´Keeffe. Förmågan till formfulländning satt i hennes kropp. Allt hon tog i eller gjorde hade den kvaliten. Hon gjorde en sak i taget vare sig hon åt, vek ihop sin serviett, lyssnade på musik, gick promenader eller målade.



Läs artikeln:


Som en japansk teceremoni där varje föremål har en genomtänkt funktion. Inget onödigt. Bara det som behövs. Så precist. Nästan med en vetenskapligt uträknad exakthet.

I den japanska tecermonin har också varje rörelse sin plats i en koreografi.
Den förmågan hade den amerikanska konstnärinnan Georgia O´Keeffe. Förmågan till formfulländning satt i hennes kropp.

Allt hon tog i eller gjorde hade den kvaliten. Hon gjorde en sak i taget vare sig hon åt, vek ihop sin serviett, lyssnade på musik, gick promenerader eller målade.

Georgia O´Keeffe skapade två säregna hem i sydvästra USA, i New Mexicos ökenberg bara med ett par mils avstånd från varandra. Ghost Ranch för sommaren och Abiquiu för vintern. Bägge kongeniala med hennes personlighet.

Enkelheten är påtaglig när jag stiger in i hennes hem i Abiquiu. Jag har anmält mig och betalat månader i förväg. Vi är tolv personer och två guider och det är den första dagen som huset visas efter vintern. I april.

Cottonwoodträden längs Chama river är skira och ljusgröna. På hösten ligger de som ett gult band längs floden. På vintern snötyngda och i sommarens dallrande hetta utan skydd. Just dom träden målade hon många gånger. Huset ligger med utsikt över floden. Längre bort, på andra sidan ligger ett annat motiv, the white place, de vita bergen.

Less is more har blivit en ideologi. Varje föremål har den rymd omkring sig som krävs för att bli synligt.

Samlingar av utvalda runda stenar ligger på fönsterbrädan ut mot trädgården eller med en liten buddha i en infälld nisch i väggen intill matbordet. På ett ställe ligger en enda sten ensam på golvet och på ett annat stora stenar på ett lågt träbord i the roofless rom – rummet utan tak där takets trästruktur kastar en randig skugga över golv och väggar. Starka kontraster. Spelet med ljus, luft och mörker.

Ett inglasat skelett av en skallerorm är infällt i ett bord i stora rummet. En afrikansk svart kvinnomask på en vägg. En buddistisk hand i sovrummet. Matbord av plywood, nakna glödlampor, eldstäder i Zuniindiansk stil, kuddar på väggfasta sittplatser av ljusbrun lera, så typisk för den lokala adobiarkitekturen.

Alla väggar har lerans färg. Färgskalan går i nougat, kaffelatte, svart och grått. Tunna vita gardiner av muslim fladdrar till i ökenvinden. Vita överdrag på möblerna. Sovrumsgolvet är svart och i stora rummet av mjuk trampad lera, där får vi inte gå in.

Georgia O´Keeffe hade alltid levande blommor från trädgården allt efter årstid.

Inne och ute är omsorgsfullt sammansmält. Stora glasrutor ut mot bergen och trädgården. Som tavlor. Slutna innergårdar har himlen som tak. Och plötsligt när jag går runt ett hörn i detta labyrintiska hus kommer en överrraskning – på avstånd höga vilda salviabuskarna solbelysta utanför köket.

Hon kunde kosta på sig vad som helst och gjorde det på sitt sätt. En svävande mobil av Alexander Calder, ett bord och en stol av Saarinen, en annan av Mise van de Rohe. En dold musikanläggning, den allra bästa 50-talet erbjöd. Musiken följde henne. Beethoven, Bach och Schubert. Aaron Copland och Edgar Varese. Gregorianska hymner. Tidig Monteverdi och Gesualdo.

Georgia O´Keeffe hade fyllt 60 år när hon flyttade hit för gott. Den höga luften, det avskalade landskapet, de starka färgerna, de lysande röda gula klipporna och de oändliga utblickarna blev hennes. Hon målade. Hon lämnade New York och östkustens gröna lövmassor som kvävde. För att inte tala om de grå vintrarna.

Mannen och mentorn, den 22 år äldre fotografen Alfred Stieglitz hade dött. Han som upptäckte henne, som troget ställde ut hennes bilder på sitt galleri i New York – de förstorade blommorna, djurkranierna, snäckorna. Han som hade fotograferat varenda detalj på hennes nakna kropp när de var yngre.

Nu kunde hon odelat leva sitt eget liv härute. Hon hade ju gjort det halvårsvis sommartid sen nästan tjugo år tillbaka. Först köpte hon sig ett hus i den avlägsna vida ökendalen vid Ghost Ranch. Här samlade hon fynd från sina vandringar och resor i öknen, solblekta kranier och horn. Det var hit den unge krukmakaren Juan Hamilton en dag kom för att söka jobb. Trots ålderskillnaden kom han att bli en slags livsledsagare.

Ghost Ranch förblev hennes andliga hemvist – kargt och vilt, utsatt och ensligt, omgivet av höga klippor och under stor stjärnhimmel. Men svårt med vatten och färskvaror, isolerat utan telefon och omöjligt med förbindelser på vintern, då de leriga vägarna blev ofarbara.

Hon hade länge haft ögonen på en ruin i byn Abiquiu – en gång en spansk missionstation – den svarta trädörren i muren hade fascinerat henne i åratal. Men framför allt: Huset hade vattenrättigheter. Hon kunde odla. Bygga upp ett vinterförråd och bli självförsörjande. Dessutom gick vägen till Santa Fe och världen nedanför huset.

Till sist fick hon köpa det. Fem år tog det sedan att bygga upp och bygga om huset. Hemmet består egentligen av åtta rum fördelade på fyra hus, kopplade till varandra med öppna innergårdar – patios.

Hon skapade en helt egen stil. Den japanska och kinesiska konsten inspirerade henne. New Mexico är katolskt och spansktalande. Strax ovanför hennes hus ligger en morada, tillhörig penitentes, en katolsk sekt. Deras sträva sånger kunde hon höra från sin gård. Men allra mest betydde det indianska tänkandet i en trakt som varit befolkad sen förhistorisk tid. Här bor fortfarande Puebloindianerna i byar i närheten – Santa Clara Pueblo, San Ildefonso Pueblo och Taos Pueblo, för att nämna några.

Adobimurarnas lera klappades av kvinnohänder. Hon behöll the indian room – ett tradtionellt rum med en eldstad under den upphöjda sovplatsen intill köket.

I ett hus finns gästrum och bibliotek. Hon hade mängder av böcker, perfekt katalogiserade. Sovrum och atelje ligger separat på andra sidan den största innergården. Härifrån är utsikten vid över ökenbergen. Sovrummet har stora hörnfönster mot öster så hon kunde ligga i sängen och se solen gå upp varje morgon utan att behöva röra sig.

När hon bodde ute på Ghost Ranch flyttade hon upp sängen på taket och sov direkt under stjärnorna tills solen gick upp.

Köket var helmodernt på 50-talet. Georgia O´Keeffe var lika noga med maten, basvarorna och recepten som med allt annat. Varm mat krävde varma tallrikar. Så länge hon kunde se, läste hon kokböcker som nattlektyr.

Hon åt hälsokost. Fullkornsbrödet var naturligtvis hembakat, mjölet maldes i en liten kvarn på gården. Hon gjorde sin egen yoghurt och grönsakerna var organiskt odlade. Hon hade hjälp i hushållet och i hennes stora trädgård arbetade en trädgårdsmästare heltid i 30 år.

På hyllorna står fortfarande burkar på rad med hennes handskrivna etiketter. Kryddor skördades på sensommaren hängdes på tork i mörker, så avskildes bladen och las i lufttäta burkar för senare bruk.

På Georgia O´Keeffes tid var den muromgärdade trädgården en oas. Idag försöker man återställa den i ursprunligt skick.

Nu blommar den gula forsythian, liksom tulpaner och påskliljor. Syrenerna knoppas. I små smala kanaler mellan odlingarna är det blött. Värdefullt källvatten leds ner från bergen och gör att träd som äpple, päron, fikon, körsbär, aprikos, persika och svarta mullbär kan växa här. Annars skulle det bara växa tåliga kaktusar och vilda salviabuskar på den magra sanden.

Själv kom hon med stigande ålder att alltmer likna de fårade ökenklipporna i landskapet. Ansikter var skarpskuret, rynkigt som på en indian.

Georgia O`Keeffe dog 98 år gamma 1986.

The book of tea, av Okakura Kakuzo var en liten bok som följde henne genom livet. ”Läs för mig, sidorna om blommor, där han säger att blommor är som fjärilar utan vingar” bad hon, mot slutet av sitt långa liv. Då hade hon varit blind i femton år.

I samma bok står det:
”Den som söker perfektion måste själv upptäcka hur det inre ljuset reflekteras i sitt liv”


Kategorier
Intervjuer och Porträtt

I en ocean av historier

(Karavan)
Intervju med Moniro Ravanipor, en av samtiden stora författare i Iran. Karavan – Vi lever i en ocean av historier, säger Moniro Ravinipor om sitt lan, Iran. Här finns många subkulturer. I ett öppnare mer demokratiskt land vore allt möjligt att berätta, men här är så många dörrar stängda, så många ämnen är omöjliga.



Kategorier
Resereportage

Blåa Nilens källa


(Vagabond)


Etiopien – om en resa från Addis Abeba till Bahir Dar vid Tanasjön, där en gren av Nilen rinner upp. Det är en av anhalterna längs den historiska routen, där också Axum, Gondar och Lalibela ligger.



Från Etiopien också:

Etiopien vaktar sina underverk

(Dagens Nyheter)


Om Lalibela – klippkyrkor huggna direkt ner i berget för 800 år sedan som används fortfarande, högt uppe i Etiopiens svindlande vackra bergsmassiv.

Kategorier
Resereportage

Som i en hägring


(Vagabond nr 7, 2004)


Om en resa till Iran innan de nuvarande oroligheterna och mycket tillskruvade läget. ”Iran öppnar sig långsamt mot väst. Det är lite som att stiga in i en hemlighet, där det gamla Persien vecklar ut sin orientaliska prakt. Ett land fullt av motsägelser. Ytterligheter. Överdrifter. Ett äventyr att återupptäcka – innan turistinvasionen.”



Kategorier
Resereportage

Med egna ögon

(Vagabond)


Om mötet med en grupp gatubarn i Maputo, Mocambique och en resa med en 19-årig son


.


Från Mocambique också:


Riter och ceremonier lättade skulden

(Insidan, Dagens Nyheter)


Jag gjorde några resor till Mocambique för att följa ett projekt där en inhemsk psykolog arbetar med rehabilitering av f d barnsoldater – en kombination av västerländsk psykologi och traditionellt nedärvt helande.


Kategorier
Resereportage

Hoppfulla möten

(Dagens Nyheter, Söndagsbilaga 2005.)
Om interfaith i USA. Om möte över religionsgränser i stället för hat.
Hundratals hatbrott – stenkastning, skändningar och islamafobi – följde i spåren på 11 september 2001. Men samtidigt uppstod en motrörelse.



Om samma ämne:


Tankar vid dagens slut
Radio P1 – sändes sju söndagar i mars/april 2005

Ett levande laboratorium för möte över trosgränser
Kyrkans tidning nr 22, 2005

Vi vill icke hate
Aftenposten, Oslo, Norge 11 sept 2005

Tro, terror och tilgivelse
Jyllandsposten, Danmark, 20 nov 2005


Kategorier
Resereportage

Moder Ganga

(
Dagens Nyheter, Söndag, Maj 2007)


Om den indiska, heliga floden Ganges, en av de tio mest nedsmutsade i världen. 
I Varanasi tar 60 000 människor ett rituellt bad varje dag. 
Badbart vatten har 500 kolibakterier per deciliter vatten. I Varanasi 1,5 miljoner. 
Intervju med Mahanti-ji, professor Veer Bhadra Mishra som startat reningskampanj och Sunita Narain, som fick Stockholms Vattenpris 2005.

”Din artikel i helgens DN var fantastisk. Balanserad och väldig informativ. En av de bästa jag har någonsin sett om ämnet, faktiskt”. David Trouba, Communications Director, Stockholm International Water Institute


Läs artikeln som PDF:http://ingelabendt.se/wp-content/uploads/art/Ganges.pdf (~9mb)



Från samma resa till Indien:

Va coolt! Ska vi till Indien!?

Mamma och 17-åring på resa (Tara 3/2008)